Fråga: Är det tillåtet att betala sin förmögenhetsallmosa (zakat ul mal) innan dess årscykel passerat för att spendera till muslimska föreningar i Europa

All lov och pris tillkommer Gud och vi ber över Hans sändebud och budbärare

Svar: Med anledning av Coronaviruset och besluten att stänga moskéerna och de islamiska center som finns i Europa i syfte att skydda människor från fortsatt smittspridning, och med anledning av regeringars och myndigheters beslut att förbjuda folksamlingar, så har de islamiska center som är verksamma i Europa möts av svåra utmaningar med att täcka sina fasta kostnader och betala ut löner till de anställda. Dessa center och moskéer förlitar sig till stor del på de bidrag de samlar in från moskébesökarna under bönestunderna. Faktum för många moskéer är att bidragen har slutat komma sen de tvingades stänga sina portar samtidigt som de ekonomiska behoven inte har stoppats.

Baserat på detta vänder jag mig till Europas muslimer med vädjan att påskynda utbetalningen av sin förmögenhetsallmosa (zakat ul mal) för två eller flera år för att bidra till moskéerna och de islamiska center i Europa, om förmögenheten uppnått sin mängdgräns och trots att årscykeln inte har passerat. Åsikten att påskynda betalningen av sin allmosa, innan årscykeln har passerat för att täcka ett viktigt behov, är en vedertagen hållning hos majoriteten av de rättslärda. De flesta lärda och rättsskolorna såsom Hanafiskolan, Shafiiskolan, Hanbaliskolan och andra har baserat sin hållning på hadithen som klassas som hasan och som återberättats av al-Tirmidhi att Ali ibn Abitalib (må Gud vara nöjd över honom) sa:

”Abbas, må Gud vara nöjd över honom, frågade profeten, må Guds frid och välsignelse vara över honom, om det var tillåtet att påskynda sin allmosa innan dess tid har infallit och profeten gav honom tillåtelse att göra så”.

Eftersom allmosan är en ekonomisk plikt, så är tidsperioden satt i syfte att underlätta för den som betalar, därför är påskyndandet av betalningen tillåtet på samma sätt som återbetalning av en skuld.

Det finns ingen tvekan om att Europas moskéer och islamiska center befinner sig i ett stort och akut behov av pengar i takt med att insamlingarna slutat komma in. Dessa center betraktas för Europas muslimer som ett grundläggande medel för bevarandet av religionen och insamlingar är i de flesta fall deras ända inkomstkälla. Nu när inkomsterna stoppats i samband med att lokalerna stängts, så har påskyndandet av allmosa till dem blivit en angelägen plikt.

Moskéer och  islamiska center är inkluderade på flera sätt i allmosans kategorier av mottagare såsom; till de som kämpar, för att vinna hjärtan till tron och för Guds sak. Majoriteten av de lärda har också fastslagit att det inte är tillåtet att skicka sin allmosa till ändamål utanför det land man är bosatt i, med undantag för om behoven och mottaggarkategorierna skulle ta slut i det egna landet, då är det tillåter att skicka till utlandet.

Jag vill även uppmana den muslimska allmänheten i Europa att förstärka sina kontinuerliga ekonomiska bidrag till moskéerna i form av gåvor och stöd utöver allmosan. Detta är den prioriterade plikten i vår nutid. Gåvor är dessutom en av vägarna till att stoppa prövningar.

Jag ber Gud att påskynda lösningen för misären, att tillfriskna de sjuka och att ge mänskligheten en undflykt och utväg från den olycka som drabbat oss. Jag ber Gud också att låta synen av hans tecken på jorden vara en anledning till ökad tro, stabilitet och vägledning. Han är den Starke, den Mäktige.

Dr. Khaled Hanafi
Biträdande generalsekreterare för Europeiska Rådet för Fatwa och Forskning

Fråga: Får man  ha mellanrum mellan bedjande vid gemensam bön i moskén

All lov och pris tillkommer Gud och vi ber över Hans sändebud och budbärare

Svar: Vi har sett att moskéer arrangerar gemensamma böner, men låter avstånd vara mellan de bedjande och detta är inte att
föredra. Detta sätt uppfyller inte syftet med den gemensamma bönen och minskar heller inte smittorisken. Detta går
även emot de utlåtanden som flera rättsteologiska institutioner och organisationer både i Europa och utanför Europa
har publicerat.

Vi menar inte att fredagsbönen som sådan anses ej obligatorisk. Vi menar att bönen inte ska arrangeras, samtidigt som
dess originella status inte berörs, Gud säger: ”Den som tvingas – inte den som av trots överträder eller som går längre –
begår ingen synd”. Gud avskriver alltså synden utan att det ändrar sakens status eller regel. Därför belastar det ingen
att fredagsbönen inte arrangeras i moskén, samtidigt som bönen i sig behåller sin heliga status och regel.
Åtgärden att arrangera gemensam bön men med avstånd mellan de bedjande är en betungande åtgärd som strider mot
sändebudets lära. Aicha återgav: ”När sändebudet stod mellan två val valde han alltid det lättaste alternativet så länge
det inte innebar en synd. Skulle det innebära en synd var han den första att avhålla sig från det”.

Den som inte accepterar de underlättande alternativen utsätter sig själv och andra för fara, och i och med det gör han eller hon en
synd. Jaber Bin Abdullah återgav: ”Sändebudet reste erövringsåret till Mecka under Ramadan och var fastande tills
han nådde dalen Kuraa al Ghamim. Människor som reste med honom fastade också. Han frågade efter ett glas vatten
och höll upp den så att alla såg och därefter drack. Efter stund berättades det för sändebudet att några fortfarande var
fastande. Sändebudet sa: Dessa är syndarna, dessa är syndarna”. Abdullah Bin Massoud återgav att sändebudet sa:
”Extremisterna har fördärvats” och upprepade det tre gånger. Abdullah Bin Abbas sa till sin böneutropare under en kraftigt regnig dag: ”När du säger ”Jag vittnar om att Mohamed
är Guds sändebud” säg inte ”Kom till bönen” utan säg ”Be i era hem”. Människor reagerade på utropet och Bin Abbas
förklarade: ”Den som är bättre än mig har gjort likadant – och han syftade på sändebudet.

Fredagsbönen är obligatorisk men jag vill inte betunga er med att gå i gyttja och halka”. Ibn Qudamah skrev: ”Fredagsbönen är inte
obligatorisk för den som på grund av regn blöter ner sina kläder eller på grund av gyttja får det svårt att gå och när
det är ett skäl för att inte gå till den gemensamma bönen är det också ett skäl att inte gå till fredagsbönen”.
Och till alla vars hjärtan längtar till moskén ska ni veta att detta är en spirituell och känslomässig prövning. Att lämna
det vanliga som är bönen i moskén och övergå till det ovanliga som är att be hemma. Men rättsteologin följer inte
känslor. Fredagsbönen kan ersättas med eftermiddagsbönen (Duhur) men livet ersätts inte med något. Här uppenbarar
sig den medvetna tron som rättar sig efter rättsläran och står emot känslorna. Den muslimska rättsläran förbjuder att
fasta på högtidsdagen Eid för att avvänja människor sina rutiner och för att pröva människans tro att följa budskapet
utan att befläckas av lust. Och jag anser att de vars hjärtan längtar till moskéerna prövas just nu med detta. Att stå emot
sina känslor och följa de medvetna och välgrundade rättsteologiska uttalandena.
Böneutroparen kan fortsatt kalla till bön men efter trosbekännelsen ropar ut att människor ska be hemma. Det är också
möjligt att arrangera gemensam bön och fredagsbön så länge tre personer är närvarande med hänsyn till skälen ovan.
Några muslimska rättsteologer anser att det antal som gör den dagliga gemensamma giltig är också det antal som gör
fredagsbönen giltig.

Imam Khaled El-Dib
Ordförande
Sveriges Imamråd & Fatwa kommittén

En rättsteologisk fråga (Fatwa) kring frågor om rituell begravningstvätt i samband med pandemiska smittor
(kortfattad version)

Fråga: Går det att bruka andra metoder för rituell begravningstvätt då kroppen läggs i hermetisk tillslutna plastpåsar
(bodybags) som inte får öppnas för att förhindra smittan?

Svar: Majoriteten av de teologiska rättsskolorna är enade kring förpliktelsen att utföra rituell begravningstvätt för
den avlidne då möjligheten finns och inga förhinder råder. Vissa lärda anser det vara en (fard kifaya) dvs. en
obligation som slutförts då någon utfört den, men som belastar alla berörda om ingen utför den.
Det finns flera fall då rituell begravningstvätt inte är möjlig, exempelvis vid brännskadeolyckor [som
kremerat delar eller hela kroppen] eller epidemiska och pandemiska smittor.
Majoriteten av de teologiska rättsskolorna anser att vid liknande fall så utgår de sedvanliga ritualtvätten för
den avlidne. Detta gäller då det finns en risk att den som utför tvätten smittas eller att det skulle förvärra den
avlidnes kroppsskick. Exempelvis vid brännskador som ovannämnt.

Istället för den sedvanliga tvätten så gäller det att enbart hälla vatten på kroppen och om det alternativet inte
är möjligt så begränsas det ytterligare till tayammum*. Om tayammum inte heller är möjlig så utgår
begravningstvätten helt. För att istället gå vidare i processen för begravningsceremonin, med rituell
begravningsbön (Janazabönen) utan begravningstvätt.

Slutligen anser majoriteten utav nutidens lärda att, om det uppstår ett hinder för utförandet av
begraningstvätten liksom smittorisk eller dylik, att det bör begränsas till (tayammum) men ifall sakkunniga
med expertis avråder från beröring så utförs rituell begravningsbön (Janazabön) utan rituell begravningstvätt.

Men Gud vet bäst.

*Tayammym är en form utav rit som genomförs då vatten inte tillgängligt, dess syfte är inte att tvätta utan
enbart markera en ersättning av rit. Den genomförs genom att ta ren jord och stryka över ansikte och händer.
Det ska inte vara en mängd som är kännbar, utan det räcker att man nuddar jord klappar bort jorden och
sedan stryker över ansikte och händer utan att lämna synligaspår på kroppen.
Vissa lärda anser att tayammum är helt uteslutet vi begravningsceremonin då den inte uppfyller syftet med
tvätten.

Imam Khled ElDib
Ordförande
Sveriges Imamråd & Fatwa kommittén